Som en smidig lösning på ett enterminsboende tyckte jag att det möblerade och kollektivaktiga huset lite söder om Stockholm skulle vara tidernas lösning. Och jo, det är det. Väl.
Men igår fick jag min första lapp.
I en behagligt omfamnande dimma har jag tänkt att jag varit kollektivboendeexperten i huset. I mitt huvud har jag målat upp mig själv som trevlig, ordningsam, lätt att prata med och fruktansvärt ödmjuk. Jag har ju trots allt bott i en tvåa med tre andra och tidvis bott två på 22 kvm. Som Mozart är med toner är jag med delat boende. Trodde jag.
Tills jag smärtsamt vaknade upp när den två lappar långa lappen smälldes upp med en magnet på kylskåpet (i vilket jag med enorm självinsikt kan erkänna att jag tar alldeles för mycket utrymme i).
Lappen förtäljer hur "man" (för övrigt ett kollektiv med enbart tjejer) ställer in väldigt många "stora grejor" i diskmaskinen, vilka man skulle kunna diska för hand istället. Tja, "man" är utan tvekan enbart jag som bara timmen innan lappen hade egoboostat mig själv med att laga storkok i annan form än färdiga köttbullar.
Bevisligen efterfrågas mina diska-för-hand-kunskaper som i enlighet med begäran ska verkställas. Kollektivet står inför en månad av flottfläckar, läppstiftsmärken och spagettirester. Jag ska å det yttersta bråka som en sann svensk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar